I regeringens proposition 179/2024 om ändring av utlänningslagen och lagar som har samband med den föreslås det att den som arbetar i Finland med ett uppehållstillstånd för arbetstagare i fortsättningen ska hitta ett nytt arbete inom tre månader (huvudregeln) eller sex månader (särskilda grupper) om arbetet som utgör grunden för uppehållstillståndet upphör i förtid. Enligt förslaget har arbetsgivaren också skyldighet att underrätta Migrationsverket då ett arbete som är grund för ett uppehållstillstånd har upphört i förtid. Skyldigheten är förenad med hot om sanktioner. Dessutom utvidgas rätten att arbeta med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare till att gälla branscher där det har konstaterats råda brist på arbetskraft i hela Finland. Den viktigaste ändringen i propositionen för dem som arbetar med uppehållstillstånd på grund av arbete är den nya skyddstiden, tre eller sex månader, för att hitta nytt arbete efter det att man blivit arbetslös. 

Skyddstid på tre eller sex månader

En stor del av dem som i sina yttranden kommenterat skyddstidens längd ansåg att de föreslagna tidsgränserna är för korta för att söka nytt arbete. De korta skyddstiderna kommer enligt yttrandena att göra Finland mindre attraktivt för utländska sakkunniga och på så sätt förvärra bristen på kompetent arbetskraft. Dessutom försvagar propositionen Finlands konkurrensställning i förhållande till andra stater när det gäller att locka sakkunniga. 

Även om vi i och för sig välkomnar att en skyddstid fastställs för återanställning, anser vi att den föreslagna nedre gränsen på tre månader är för snäv för det. Alla som arbetar i Finland med uppehållstillstånd på grund av arbete bör garanteras en lika lång skyddstid när anställningsförhållandet upphör, dvs. sex månader. Detta förtydligar lagstiftningen på många punkter och minskar myndigheternas arbete. 

I propositionen nämns en utredning som granskar arbetslöshetsperioderna för dem som blivit arbetslösa i Finland genom ett icke-permanent uppehållstillstånd för arbetstagare 2017—2021. Något över hälften av dem som blev arbetslösa var arbetslösa längre än 90 dagar. För omkring 40 procent varade arbetslösheten längre än ett halvår. I ljuset av statistiken skulle en skyddstid på tre månader innebära att många personer som hade hittat en arbetsplats under en längre skyddsperiod kommer att lämna Finland. Det är också viktigt att notera att många personer med utländsk bakgrund möter diskriminering då de söker arbete, vilket bidrar till att jobbsökningen drar ut på tiden. 

För en enhetlig skyddstid på sex månader talar också det att det finns färre jobb exempelvis sommartid på grund av semesterperioden. Om arbetslösheten börjar i början av sommaren är det svårare att hitta arbete på tre månader än under andra tider av året. 

Propositionen gäller i betydande grad personer som redan arbetar i Finland och som har bekantat sig med det finländska arbetslivet och den finländska arbetskulturen. De har redan börjat integrera sig i Finland och har bättre möjligheter att få arbete än nyanlända arbetstagare. En del har också kommit hit med sin familj. Familjemedlemmars vistelsetid har i allmänhet härletts från anknytningspersonens uppehållstillstånd på grund av arbete. 

Ingen av de företrädare för arbetsgivarna eller arbetstagarna som lämnade yttrande understödde en skyddstid på tre månader. Både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna efterlyste längre skyddstider i sina yttranden. Till exempel konstaterade Finlands näringsliv i sitt utlåtande att rekryteringstiderna i Finland är långa och att de har förlängts av de lämplighetsbedömningar som blivit vanligare i arbetslivet och de säkerhetsutredningar som eventuellt följer på dem. 

I synnerhet i det svaga ekonomiska läget orsakar en kort tidsfrist betydande osäkerhet om möjligheterna att hitta nytt arbete. Dessutom kan det att regeringen underlättar uppsägningar inverka på antalet uppsägningar i framtiden. Den korta skyddstiden ökar också risken för att arbetstagare blir utnyttjade, eftersom arbetsgivaren kan utöva utpressning på arbetstagarna genom att betona hur kort arbetslöshetstiden före avlägsnandet ur landet är. 

Samordning av regionala och riksomfattande förteckningar

Enligt propositionen behåller regeringen systemet för tillgångsprövning i dess nuvarande form. Tillgångsprövningen tillämpas på en arbetstagarens ansökan om uppehållstillstånd då tillstånd söks för första gången. Dessutom tillämpas tillgångsprövning även på ansökan om fortsatt tillstånd, om tillstånd söks för en annan bransch än den som det första tillståndet beviljats för. Om en utlänning har arbetat med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare i minst nio månader, tillämpas inte tillgångsprövning då utlänningen ansöker om fortsatt tillstånd för en annan bransch. 

Skillnaderna mellan de regionala riktlinjerna och den riksomfattande förteckningen framgår inte tillräckligt tydligt i propositionen. Finansministeriet konstaterade redan i sitt remissvar om lagförslaget att det inte tydligt framgår av propositionen vilket mervärde de riksomfattande riktlinjerna har i förhållande till de befintliga regionala riktlinjerna i anslutning till tillgångsprövningen. 

Oklarhet kan uppstå bland arbetstagare och arbetsgivare, när de riksomfattande branscherna med brist på arbetskraft och de regionala närings-, trafik- och miljöcentralernas riktlinjer för arbetstillstånd inte stämmer överens. Till exempel kan ett yrke på riksnivå fastställas som ett yrke i en bransch med brist på arbetskraft medan det på regionnivå kan råda överutbud i branschen. Oklarheterna kan hindra arbetsgivarna från att anställa ny personal och leda till onödig byråkrati. 

Yrken i riksomfattande branscher med brist på arbetskraft är i allmänhet yrken där de som blivit arbetslösa från andra yrken inte har realistiska möjligheter att få arbete. Det är ofta fråga om yrken med skyddad yrkesbeteckning eller reglerade yrken. FFC har i sitt utlåtande konstaterat att det är osannolikt att en utländsk arbetstagare hinner uppfylla behörighets- och kompetenskraven exempelvis inom social- och hälsovården under tre månader. 

Beaktandet av barnets bästa

I propositionen identifieras de situationer där den föreslagna regleringen kan inverka på barns möjligheter att delta i småbarnspedagogik eller gå i skola. I propositionen konstateras att plötsliga förändringar i barnens sociala nätverk och verksamhetsmiljö och den osäkerhet som familjen står inför är inte en lösning i enlighet med barnets bästa. 

Barnombudsmannen konstaterar i sitt yttrande att det är väsentligt att man i tillämpningspraxis trots förälderns sysselsättningssituation beaktar barnets bästa och barnets möjligheter att gå i skola i Finland fram till slutet av läsåret. Barnets bästa bör bedömas redan då beslut fattas om uppehållstillstånd. Det är lättare att se till att barn får slutföra terminen om skyddstiden är sex månader för alla, vilket föreslås i denna reservation. 

Centerns utskottsgrupp anser med stöd av sakkunnigyttrandena att lagförslaget är exceptionellt misslyckat. Eftersom det är fråga om en regering som styrs av Samlingspartiet och Sannfinländarna, en regering som i sina festtal hävdar att den är företagarvänlig och gör en bättre sysselsättnings-, ekonomi- och företagarpolitik än tidigare regeringar, är förslaget rent av chockerande i ordets negativa bemärkelse. 

Regeringen sviker på en och samma gång flera av de löften som den skrivit in i regeringsprogrammet, såsom att ”stärka den positiva bilden av Finland i syfte att främja invandring av i synnerhet högutbildad arbetskraft, arbetskraft inom social- och hälsovårdsbranschen och exportindustrin samt säsongsarbetare” och att ”satsa på internationell rekrytering och därigenom stärka förutsättningarna för ekonomisk tillväxt”. I programmet lovar regeringen till och med på tre olika ställen att ”sträva efter att minska företagens administrativa börda”. 

Bland annat Finlands näringsliv, Företagarna i Finland, Arbetsgivarna för servicebranscherna, Uleåborgsregionens sysselsättningsområde, Helsingfors sysselsättningstjänster och Henkilöstöala HELA var eniga i sina yttranden till utskottet om att propositionen kommer att försvaga Finlands konkurrenskraft när det gäller att locka internationell arbetskraft och att den kommer att vara skadlig för sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten. Ur företagens synvinkel medför propositionen en hel del nya administrativa bördor som ökar kostnaderna, närmare om dem senare. 

Många ekonomer har redan i flera år betonat att Finland behöver arbetskraftsinvandring till följd av att åldersklasserna i arbetsför ålder minskar. Finansministeriet uppskattade under tjänsteansvar för något under ett år sedan att behovet var 40 000 arbetstagare per år. I annat fall hotar den ekonomiska tillväxten i Finland att stanna upp helt och hållet. 

Tyvärr har regeringen genom sin politik beslutat att göra tvärtemot det som den utlovar i sitt program. Det förblir knappast längre oklart för någon med vilket allvar regeringen avser att förbättra den ekonomiska tillväxten i Finland. De magra resultaten, som inte kan motiveras enbart med dåliga konjunkturer, talar för sig. Regeringen driver genom sin politik Finland in i en spiral av förtvining och oändliga skattehöjningar och nedskärningar. 

Propositionen innehåller några centrala problem som vi i det följande behandlar mer detaljerat. 

Skyddstiden är för kort

Regeringens föreslagna skyddstider (3 mån. eller 6 mån.) är inte tillräckligt långa för att söka nytt arbete. Förslaget beaktar inte att rekryteringsprocessen är långsam och arbetsmarknaden i Finland liten för dem som utför krävande sakkunnigarbete, vilket ofta gör det trögt att hitta nytt arbete. Detta kan leda till att en utlänning kan vara tvungen att resa bort från Finland i väntan på anställningsbeslut. 

Eftersom den föreslagna skyddstiden är alltför kort försätts de internationella arbetstagarna också i en allt sämre ställning i arbetslivet. Detta bidrar till att skapa en tudelad arbetsmarknad i landet. Propositionen försvagar därför Finlands attraktionskraft, arbetsmarknadens funktion och arbetstagarnas rörlighet inom arbetsmarknaden. På grund av den stigande medelåldern hos befolkningen i Finland och matchningsproblemen i arbetslivet bör regeringen tvärtom sträva efter att göra Finland mer attraktivt. Det ligger i den finländska samhällsekonomins och det finländska välfärdssamhällets intresse. 

Till exempel i Danmark och Norge används ett betydligt flexiblare förfarande där den som blir arbetslös själv anmäler till myndigheterna att anställningsförhållandet upphör. På basis av anmälan får personen sedan en jobbsökningstid på sex månader. 

Arbetsgivarens informationsskyldighet med hot som straff är orimlig

I propositionen föreslås att en arbetsgivare vid hot om straff ska vara skyldig att inom fjorton dagar från det att ett anställningsförhållande har upphört underrätta Migrationsverket om saken.  

Dessutom har propositionen som syfte göra arbetsgivarnas elektroniska kommunikation med Migrationsverket till huvudregel. Trots att arbetsgivarna redan nu med stöd av 82 § i utlänningslagen är skyldiga att försäkra sig om en utländsk arbetstagares rätt att arbeta och skyldiga att underrätta Migrationsverket om att en utländsk arbetstagare har anställts, utvidgar den föreslagna ändringen arbetsgivarens informationsskyldighet till att också gälla situationer där anställningsförhållandet upphör. Dessutom föreslås att det ska föreskrivas exakt i lagen om tidsfristen för underrättelser om anställning av arbetstagare. 

Regeringen har sannolikt inte förstått, eller så bryr den sig inte ens om, att tiotusentals tredjelandsmedborgare genom bemanningsföretag arbetar som inhyrd arbetskraft med stöd av ramavtal med korta visstidsanställningar och gör korta inhopp. Varje enskilt inhopp är ett separat anställningsförhållande. Denna sysselsättningsform har inte beaktats vid beredningen av lagen, och därför är konsekvensbedömningarna felaktiga. 

De nya skyldigheterna ökar arbetsgivarnas administrativa börda mer än betydligt. Vid utfrågningen av sakkunniga lyftes fram chockerande konsekvenser för företag som behöver utländsk arbetskraft. Enligt Finlands näringsliv blir företagarna skyldiga att lämna tiotusentals underrättelser enbart om snuttjobb som upphört. För sådana anställningsförhållanden beviljas det inte uppehållstillstånd, utan den egentliga grunden för uppehållstillstånden är en annan. Ändringen är en betydande åderlåtning särskilt för säsongföretagare, såsom turistcentra samt jordbruk och bärodlingar. 

Också Henkilöstöala HELA, som representerar företag inom rekryteringsbranschen och serviceproducenter av sysselsättningstjänster, bedömde att propositionens konsekvensbedömningar av informationsskyldigheten är helt vilseledande. Vid utfrågningen av sakkunniga lade organisationen fram en exempelkalkyl enligt vilken en arbetsgivare måste lämna 13 underrättelser per månad och 156 underrättelser per år, om en snuttjobbare arbetar i snitt tre arbetspass i veckan. Om en arbetsgivare hade exempelvis 100 sådana snuttjobbare, skulle arbetsgivaren vara tvungen att lämna cirka 15 600 underrättelser per år. De största företagen i rekryteringsbranschen har hundratals sådana anställda. Det största företaget i rekryteringsbranschen måste därför lämna in mellan 100 000 och 150 000 underrättelser per år. Genom att använda siffrorna i regeringens kostnadskalkyl kommer den att kosta en arbetsgivare ca 1—1,5 miljoner euro per år. Så här fungerar den regering som i sitt program har lovat att minska företagarnas administrativa börda. 

Det är ännu svårare att förstå propositionen sedan det vid utfrågningen i utskottet framgick att arbetsgivarens skyldighet att lämna underrättelser om anställningsförhållanden som upphör inte ens är nödvändig för myndighetstillsynen, eftersom Migrationsverket kunde sköta samma ärende via inkomstregistret. Migrationsverket uppgav i sitt yttrande att om tillsynen genomfördes via inkomstregistret, skulle det krävas en engångsinvestering i informationssystem på cirka 200 000 euro samt 70 000 euro för årliga driftskostnader. Skatteförvaltningen har uppgett att det är möjligt att separera informationen om tredjelandsmedborgare genom att ändra några lagar och lägga till målgruppen i det befintliga informationssystemet. Prisuppskattningen för ändringarna är cirka 36 000—50 000 euro och den kan finansieras med Inkomstregisterenhetens eget utvecklingsanslag som är avsett för årliga ändringar. Beloppet är mycket litet jämfört med det faktum att regeringen håller på att öka företagens tillsynsansvar och avsevärt öka de administrativa kostnaderna för dem på ett sätt som minskar företagarinkomsten och hindrar företagarnas möjligheter att investera i sina företag. 

Det föreslås att försummelser av arbetsgivarens informationsskyldighet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet blir kriminaliserade som utlänningsförseelse. Utöver utlänningsförseelse av arbetsgivare kan arbetsgivaren ges ett så kallat beslut om vägran. Beslutet innebär att arbetsgivaren inte kan hämta nya arbetstagare från utlandet under en tid på minst tre månader och högst tolv månader. Utifrån utfrågningen i utskottet ansåg polisen att den föreslagna lagändringen kommer att ha en viss sysselsättande effekt för utredningarna av försummelser av arbetsgivarens informationsskyldighet och påförande av sanktioner och att regeringen inte kommer att bevilja tilläggsfinansiering för hanteringen av sanktionerna. 

Ur företagarnas synvinkel hade ett betydligt flexiblare alternativ varit att man förlängt arbetsgivarens tid för underrättelser för snuttjobb till 30 dagar i stället för nuvarande 14 dagar med undantaget att arbetsgivaren inte skulle ha anmälningsplikt när snuttjobbet upphör, om tredjelandsmedborgaren blir sysselsatt på nytt till exempel genom ett nytt arbetspass inom 30 dagar. 

Den föreslagna övergångsperioden är fullständigt orimlig för företagare

Utifrån sakkunnigutfrågningen kommer arbetsgivarens informationsskyldighet och sanktionen i anslutning till informationsskyldigheten att medföra extra kostnader för informationssystem i företagens personal- och lönesystem, eftersom det i systemen kommer att byggas in olika varningsmekanismer för dessa situationer när anställningsförhållandena upphör. 

Regeringens proposition avses träda i kraft i april 2025. I praktiken ger regeringen inte företagarna någon som helst övergångsperiod för att göra behövliga ändringar i informationssystemen och i processerna för upphörande av anställningsförhållanden. En sådan övergångsperiod bör absolut fastställas så att företagarna kan göra de systemändringar som behövs för att uppfylla de lagstadgade skyldigheterna. 

Eftersom vi på ovan anförda grunder anser att propositionen på alltför många punkter är ytterst dålig med tanke på finländska företagare som behöver utländsk arbetskraft, kan vi inte godkänna lagförslaget till någon del.