Talmanskonferensen föreslår vissa ändringar i riksdagens arbetsordning. Av särskild betydelse är ändringen av arbetsordningens bestämmelser om bordläggning. 

Enligt 57 § i riksdagens arbetsordning föredras utskottens betänkanden först för bordläggning till ett plenum som hålls tidigast nästa dag. Av särskilda skäl kan riksdagen dock besluta bordlägga ärendet till ett plenum redan samma dag. I första behandling och i behandling som avses i 54 (ärenden som tas upp till en behandling) och 55 § (enda behandling) bordläggs ärendet därefter en gång på ett förslag som fått bifall. I annat fall bordläggs ärendet om riksdagen så beslutar. 

Frågan om huruvida ett ärende ”i annat fall” kan bordläggas endast en gång eller om riksdagen kan fatta ett obegränsat antal bordläggningsbeslut har varit förknippad med viss oklarhet. Inget i bestämmelsen tyder dock på att antalet sådana bordläggningar som kräver riksdagens beslut på något sätt skulle vara begränsat. Enligt riksdagens kanslis tidigare ståndpunkt kan bestämmelsen tolkas så att ett obegränsat antal bordläggningsförslag kan läggas fram i plenum, förutsatt att förslagen om bordläggning gäller olika tidpunkter. 

Nu föreslås det dock att regleringen ändras så att efter det att betänkandet har bordlagts obligatoriskt och bordlagts på ett förslag som fått bifall kan ärendet bordläggas endast en gång i första behandling, enda behandling och i behandling av ärenden som tas upp till en behandling. Också i den andra behandlingen av ett lagförslag kan ärendet bordläggas en gång, om riksdagen så beslutar. Dessutom föreslås det att ärendet ska bordläggas till ett nära förestående plenum. 

Enligt förarbetena till riksdagens arbetsordning är syftet med bordläggningsinstitutionen att säkerställa att riksdagsledamöterna kan sätta sig in i det aktuella ärendet tillräckligt väl. Flera bordläggningar kan behövas till exempel på grund av att förhållandena under behandlingen av ärendet har förändrats. Förfaringssätten i plenum måste därför vara tillräckligt flexibla för att svara på behoven i varierande situationer. I riksdagen är det dessutom fråga om politisk verksamhet och därför är frågan om huruvida ett ärende behandlas skyndsamt eller långsammare alltid också förknippad med legitima politiska intressen. Begränsningen av antalet bordläggningar i kombination med att ett ärende ska bordläggas till ett nära förestående plenum försvagar de facto oppositionens handlingsmöjligheter, med beaktande av att också en riksdagsledamot från ett regeringsparti alltid kan lägga fram förslag om bordläggning av ett ärende. Det bör noteras att det också vid utskottets sakkunnigutfrågning ansågs att möjligheten till fler än en bordläggning kan vara befogad i vissa situationer. 

När det gäller förslaget om att överföra uppgiften att granska ledamöternas fullmakter på riksdagens generalsekreterare anser vi, för att värna om traditionen, att uppgiften liksom för närvarande bör skötas av justitiekanslern i statsrådet. Arrangemanget har en egen historisk bakgrund som går ända tillbaka till ståndslantdagen. Det är fråga om ett ceremoniellt förfarande i anslutning till riksdagens konstituering, och det kan inte stämplas som olämpligt för riksdagens ställning på den grunden att justitiekanslern representerar eller utses av regeringsmakten. Det att fullmakterna granskas av justitiekanslern grundar sig på en bestämmelse i riksdagens arbetsordning. Det innebär att arrangemanget ursprungligen var en följd uttryckligen av riksdagens eget beslut.