Allmänt
I propositionen föreslås ändringar i bygglagen, som träder i kraft den 1 januari 2025, och i markanvändnings- och bygglagen, vars rubrik samtidigt ändras till lagen om områdesanvändning. Dessutom föreslås ändringar i miljöskyddslagen och i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program. Det främsta syftet med propositionen är enligt regeringsprogrammet att göra behövliga ändringar i bygglagen innan den träder i kraft.
Enligt regeringsprogrammet ska bygglagen ändras så att den administrativa bördan och byråkratin minskar, besvärsrätten förtydligas och den huvudansvariga aktörens ansvar preciseras. I lagen ingår en garanti för behandlingstiden för bygglov. De viktigaste ändringsförslagen i propositionen går ut på att minska den administrativa bördan och byråkratin. Bestämmelserna om den huvudansvariga aktören upphävs. Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen i huvudsak utan ändringar, men lagförslaget om bygglagen med ändringar. Dessutom godkänner utskottet de sambehandlade lagmotionerna (LM 20/2024 rd och LM 21/2024 rd) med ändringar.
I propositionen föreslås bestämmelser om ett nytt placeringstillstånd som påskyndar byggandet av industriprojekt för omställning till ren energi. I och med att tillståndet införs kan granskningen av förutsättningarna inom områdesanvändningen i fråga om ett industriprojekt för omställning till ren energi göras genom placeringstillståndet utan detaljplan eller generalplan, i vilken det bestäms att planen får användas som grund för beviljande av bygglov. Placeringstillståndet påskyndar processen eftersom planläggningsfasen inte behövs. På så sätt kan byggprojektet tidsplaneras mer förutsägbart med tanke på konjunkturerna, trots att den som genomför det måste göra alla de utredningar som behövs också i planläggning. I bygglagen föreslås bestämmelser om förutsättningarna för placeringstillstånd för omställning till ren energi, hörande och lämnande av information, utlåtande, konsekvensbedömning och besvärsrätt. I remissyttrandena har bestämmelserna om placeringstillstånd ansetts behövliga och fylla sitt syfte.
Dessutom föreslås det i propositionen att skyldigheten att lägga fram en klimatdeklaration och en materialspecifikation lindras bland annat i samband med byggande av småhus samt reparation och utbyggnad av byggnader. Det föreslås att materialspecifikationen ändras till en förteckning över byggprodukter. Dessutom ska klimatdeklarationen för en byggnad eller byggplats enligt propositionen utarbetas och läggas fram först för slutsynen av byggnaden. Det betyder att det ska visas att gränsvärdet för byggnadens koldioxidfotavtryck underskrids först när projektet är slutfört. I bygglagen föreskrivs om tillstånd till mindre undantag i samband med bygglov. Underskridandet av gränsvärdet för koldioxidfotavtrycket ska enligt propositionen inte verifieras ännu i bygglovsfasen, och därför föreslås det att rätten till mindre undantag utvidgas så att mindre undantag från bestämmelsen kan göras också vid slutsynen. En sådan bestämmelse är exempelvis gränsvärdet för koldioxidfotavtrycket från en ny byggnad.
Den administrativa bördan för ansökan om bygglov minskas genom att mängden och arten av de uppgifter som ska tas in i bygglovet begränsas. Den projektinformationsmodell eller de uppgifter i maskinläsbar form som motsvarar byggnadsplanerna för byggnaden och som ska ingå i bygglovet ska utarbetas på huvudritningsnivå. Också as built-modellen görs på huvudritningsnivå. En tidsfrist på tre eller sex månader sätts ut för bygglovsprocessen. Ändringarna i fråga om bilagorna till tillståndsansökan och de uppgifter som ska lämnas innebär en tydligare och mer förutsägbar process för företagen inom byggbranschen. Tidsfristen för behandlingstiden förenhetligar byggnadstillsynsarbetet. De företag som ansöker om tillstånd kan till viss del förvänta sig enhetligare tillståndspraxis vid olika byggnadstillsynsmyndigheter i Finland. Begäran om ytterligare utredningar ska motiveras särskilt för varje begäran.
Slopandet av den huvudansvariga aktörens ansvar för genomförandet undanröjer möjligheten för hushållen och företagen att genom ett privaträttsligt avtal överföra ansvaret för genomförandet på en huvudansvarig aktör och säkerställer således att det finns en ansvarig aktör i fråga om eventuella byggfel. Det uppstår heller inga kostnader för att ha en huvudansvarig aktör. Utskottet välkomnar de ändringar som föreslås i propositionen och går närmare in på dem nedan.
Förenklad styrning av koldioxidsnålt byggande
I propositionen föreslås det att klimatdeklarationen och gränsvärdena för koldioxidfotavtryck inte ska gälla vissa nybyggnader. Dessa är fristående småhus, flyttbara byggnader samt lagerbyggnader, trafikbyggnader, simhallar och ishallar med en uppvärmd nettoarea på mindre än 1 000 kvadratmeter. Förslaget slopar därmed skyldigheten att utarbeta en klimatdeklaration för de här byggnadskategorierna. Dessutom krävs det i fortsättningen inte längre någon klimatdeklaration ens för byggnader som genomgår större renoveringar. Förutom att begränsningen av tillämpningsområdet i betydande grad minskar kostnaderna för den som påbörjar ett byggprojekt, har den också direkta verkningar för byggnadstillsynsmyndighetens arbetsmängd, uppges det i propositionen. Den minskande arbetsmängden bidrar till att göra tillståndsförfarandet något smidigare.
I propositionen föreslås några justeringar i lagen för att precisera utgångspunkterna för utvecklandet av beräkningen av koldioxidsnålhet och fastställandet av gränsvärden. Det föreslås en grundläggande bestämmelse om att man vid fastställandet av gränsvärden kan beakta sådana särskilda situationer där det på grund av särdrag i anslutning till byggnaden, dess användningsändamål eller den plats där den är belägen eller på grund av det tekniska och funktionella genomförandet av väsentliga tekniska krav enligt 29 § i lagen är särskilt svårt att underskrida gränsvärdena. Avsikten med det föreslagna tillägget är att göra förfarandet smidigare. Utskottet ser det som viktigt att det ska finnas möjligheter att i regleringen på lägre nivå ta in faktorer som gör reglerna för gränsvärdena skäligare.
I propositionen föreslås det att bygglagen ändras så att det i stället för en materialspecifikation ska läggas fram en förteckning över byggprodukter i bygglovsfasen. Förteckningen ska i fråga om väsentliga ändringar uppdateras för slutsynen av byggnaden. Skyldigheten att utarbeta en förteckning över byggprodukter inskränks i och med förslaget i samma omfattning som skyldigheten att utarbeta en klimatdeklaration, vilket beskrivs närmare ovan. Omfattningen av innehållet i förteckningen över byggprodukter ska genom förordning regleras utifrån huvudritningsnivån. Det bidrar till att man i bygglovsfasen inte behöver upprätta några specialbeskrivningar. Det lättar på bördan för dem som startar byggprojekt. Förteckningen över byggprodukter ska i stället för materialuppgifter innehålla uppgifter om de produkter som används i byggnaden.
I 59 § i bygglagen föreskrivs om tillstånd till mindre undantag i samband med bygglov. Underskridandet av gränsvärdet för koldioxidfotavtrycket ska enligt propositionen inte verifieras ännu i bygglovsfasen, och därför föreslås det att kommunens rätt utvidgas så att mindre undantag från bestämmelsen kan göras också vid slutsynen. En sådan bestämmelse, från vilken det kan göras mindre undantag, är exempelvis gränsvärdet för koldioxidfotavtrycket från en ny byggnad. I övrigt föreslås det inte att möjligheten till mindre undantag utvidgas, utan möjligheten till undantag utsträcks till slutsynsfasen.
Ändringarna när det gäller klimatdeklaration och koldioxidfotavtryck får ett tämligen brett understöd i remissyttrandena. I vissa yttranden har det föreslagits att skyldigheten att visa koldioxidhandavtryck slopas. Propositionen har ansetts lätta på byggbranschens administrativa börda i enlighet med målen. Å andra sidan har den kritiserats för att styreffekten i fråga om koldioxidsnåla lösningar blir svagare. Att ersätta materialspecifikationen med en mer generell förteckning över byggprodukter försvårar också målen för en förlängning av byggnaders livscykel och cirkulär ekonomi. Att skyldigheten till klimatdeklaration slopas för reparationer och stora utbyggnader av stora fastigheter har negativa konsekvenser för klimatmålen. Skyldigheten uteblir nu också i fall där det helt klart skulle finnas möjligheter till kostnadseffektiva utsläppsminskningar. När det gäller bestämmelserna om koldioxidsnålhet anser vissa sakkunniga att det är problematiskt att underskridandet av gränsvärdet för koldioxidfotavtryck kontrolleras först vid slutsynen, då det är svårt, om inte omöjligt, att påverka väsentliga lösningar som fattats vid byggandet. Det pekas också på problem med hur koldioxidgränsvärdet fastställs. I en del yttranden föreslås det att gränsvärdena för energi respektive material beräknas på olika sätt.
Enligt utredning till utskottet begränsas möjligheterna att ändra den styrning av koldioxidsnålhet som ingår i bygglagstiftningen dels av kraven i EU:s facilitet för återhämtning och resiliens (RRF), dels i och med genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1275, alltså det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda (EPBD). Den metod för bedömning av byggnaders koldioxidsnålhet som Finland använder har notifierats, vilket gör det svårare att följa tidtabellen för genomförandet av EPBD om metoden för beräkning av byggnaders koldioxidfotavtryck och koldioxidhandavtryck ändras. Liksom ekonomiutskottet (EkUU 27/2024 rd) anser miljöutskottet det viktigt att gränsvärdena bygger på så brett faktaunderlag som möjligt och att de i initialfasen fastställs på en tillräckligt moderat nivå som möjliggör en smidig omställning. Enligt utredning till utskottet beaktas detta vid beredningen av reglering på lägre nivå.
I en utredning till utskottet framförs det att propositionen inte föreslår någon ändring i omfattningen av bedömningen av koldioxidsnålhet. Bedömningen av koldioxidsnålhet och gränsvärdena ska grunda sig på energi- och materialförbrukning under byggnadens hela livscykel. Tillverkarspecifika uppgifter om material kan anses vara tillförlitliga och ändamålsenliga, om de grundar sig på en livscykelanalys och en standardiserad metod och ger jämförbara uppgifter om den tillverkade produktens eller produktgruppens miljöeffekter, såsom deras koldioxidfotavtryck. Den bedömningsmetod som ministeriet har utarbetat med branschen baserar sig därför på europeiska EN-standarder för uttryckligen hållbart byggande. Om lokala utsläppskoefficienter infördes för fjärrvärme så som det föreslås i yttrandena som ett alternativt sätt att fastställa koldioxidsnålhet skulle det kräva att energisektorn först antingen skapar en helt ny metod för beräkning av utsläpp från energi eller avtalar om vilken nuvarande metod som skulle ligga till grund för beräkningen. Det väsentliga är att det finns en enhetlig och standardiserad metod inom branschen, inbegripet ett certifieringsförfarande för varje anläggning med tanke på informationens tillförlitlighet och enhetlighet.
Sammantaget innebär de ändringsförslag som föreslås i yttrandena en mycket omfattande ändring i synen på koldioxidsnålhet över lag och i sättet att beräkna gränsvärdet för koldioxid. Enligt utredning till utskottet är det inte möjligt att genomföra ändringsförslagen i detta sammanhang och utan att riskera genomförandet av EPBD. När det gäller koldioxidhandavtrycket konstateras det i utredningen att syftet med beräkningen är att göra det möjligt att presentera byggprojektets positiva klimateffekter. Vid beredningen av bygglagen har det ansetts vara bra att branschen har gemensamma spelregler för beräkning av koldioxidhandavtrycket. Utskottet anser att de synpunkter som framförts ovan är motiverade och föreslår att beredningen av vissa detaljer i beräkningen av koldioxidsnålhet fortsätter.
När det gäller detaljerna i bestämmelserna om koldioxidsnålhet har man i remissyttrandena och i synnerhet i ekonomiutskottets utlåtande (EkUU 27/2024 rd) fäst uppmärksamhet vid villkoren för fjärrvärme vid beräkningen av byggnaders koldioxidfotavtryck och i synnerhet vid utsläppskoefficienterna för fjärrvärme. Ekonomiutskottet betonar för det första att gränsvärdena inte får försvåra byggandet av fjärrvärmeobjekt så att genomförandet av investeringar som minskar koldioxidfotavtrycket från produktionen av fjärrvärme fördröjs, till exempel nyttjandet av småskalig kärnkraft. I yttrandena anses det viktigt att utreda användningen av lokala utsläppskoefficienter för fjärrvärme och vidareutveckla enhetliga regler för energiberäkning. När lokala utsläppskoefficienter används vid bedömningen av koldioxidsnålhet ger det en noggrannare bild av utsläppen än en riksomfattande koefficient. En riksomfattande koefficient bedöms kunna försätta andra energilösningar, särskilt den geotermiska värmen, i en sämre ställning. Ekonomiutskottet anser det nödvändigt att användningen av lokala koefficienter som alternativt beräkningssätt ses över.
Koldioxidsnål energiproduktion hör dock inte till miljöministeriets ansvarsområde. Styrningen hör till arbets- och näringsministeriets ansvarsområde och lagstiftningen hör till ekonomiutskottets ansvarsområde. Därför är bedömningen av skillnaderna mellan energikällorna och utvecklingen av utsläppskoefficienterna för dem beroende av den fortsatta beredningen. Följaktligen instämmer utskottet i ekonomiutskottets åsikt och ställer sig bakom förslaget att översynen görs i samarbete med berörda ministerier och intressegrupper (Utskottets förslag till uttalande).
Främjande av omställningen till ren energi
Det föreslagna placeringstillståndet för omställning till ren energi möjliggör investeringar inom förädlingsindustrin för omställning till ren energi i nettonollaccelerationskluster som avses i artiklarna 17 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1735 om inrättande av en åtgärdsram för att stärka Europas ekosystem för tillverkning av nettonollteknikprodukter. Tillståndet kan gälla exempelvis avskiljning av koldioxid, framställning av väte och ackumulatorfabriker. Placeringstillståndet gäller inte sol- och vindkraft. Syftet är att granskningen av områdesanvändningen i ett industriprojekt för omställning till ren energi kan göras utan detaljplan eller en sådan generalplan där det bestäms att den ska användas som grund för beviljande av bygglov. Det är fråga om att åsidosätta planläggning genom tillståndsbeslut. När placeringstillståndet ersätter undantag från planbestämmelserna och prövningen av planeringsbehovet, blir förutsättningarna för markanvändning ur projektets synvinkel avgjorda genom ett enda beslut, som får överklagas bara i en enda process i fråga om markanvändningen.
Som ekonomiutskottet konstaterar i sitt utlåtande kan placeringstillståndet ses som ett bra sätt att göra tillståndsprocessen för investeringsprojekt smidigare och snabbare. Ett särskilt placeringstillstånd och en slopad planläggningsfas påskyndar genomförandet av industriprojekt och gör tidsplaneringen av byggandet mer förutsebar konjunkturmässigt. Ekonomiutskottet anser att placeringstillståndet främjar uppkomsten av en bättre fungerande investeringsmiljö. Också i remissyttrandena har placeringstillståndet ansetts vara ett välkommet förslag.
I yttrandena till utskottet har placeringstillståndet för investeringar i omställning till ren energi också fått kritik. Det har framförts att den nya tillståndstypen gör det möjligt att genomföra stora industriprojekt med betydande miljökonsekvenser utan att man i normal planläggning gör en tillräcklig konsekvensbedömning och samordnar näringarna i fråga om naturnäringar, miljökonsekvenser samt sameområden och andra specialområden. Industriprojekt som kan få placeringstillstånd utgör betydande markanvändning som kan inverka på hela stadsregionens samhällsstruktur, trafiksystem och energiöverföringsnät. Vid planläggningen kan frågor som gäller markanvändningen på området avgöras på ett hållbart och varaktigt sätt så att verksamheten kan tryggas på lång sikt.
I yttrandena befaras att placeringstillstånd som åsidosätter planläggning kommer att leda till motstridigheter i markanvändningen. Det har föreslagits för utskottet att tillståndskritierierna kompletteras så att byggande som baserar sig på placeringstillstånd inte får medföra olägenhet för iakttagandet av bestämmelserna i landskapsplanen, generalplanen eller detaljplanen. Dessutom har det i yttrandena framförts att det inte får bli möjligt att bevilja placeringstillstånd om projektet försämrar försvarets verksamhetsmöjligheter.
Enligt utredning till utskottet är syftet med placeringstillstånd uttryckligen att kringgå planläggning och på så sätt påskynda genomförandet av projekt för omställning till ren energi. Tillståndsförfarandet ska gälla både områden som saknar detalj-, general- eller landskapsplan och områden vars områdesreservering och planbestämmelse inte möjliggör placering av industriprojekt. Beviljandet av tillstånd är inte förenat med någon ändamålsenlighetsprövning. Allmänt taget går beviljandet av bygglov ut på rättslig prövning. Om förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls, ska tillståndet beviljas.
Prövningen i fråga om bygglov består av en bedömning av förutsättningarna för placering i placeringstillståndet och en bedömning av huruvida de väsentliga tekniska kraven är uppfyllda, dvs. förutsättningarna för genomförande i fråga om genomförandetillstånd. Principen är att bara ett bygglov beviljas utifrån en bedömning av bägge faktorer. Den som påbörjar ett byggprojekt får dock begära separat bedömning av förutsättningarna för placering, varvid placeringstillstånd först beviljas och sedan genomförandetillstånd. Prövningen av båda dessa frågor utgör fortfarande rättslig prövning. Placeringstillståndet är en ny typ av bygglov med hjälp av vilken placeringen av en investering kan avgöras genom ett separat beslut utan behov av en planprocess. Även beviljandet av placeringstillstånd går ut på rättslig prövning. Kommunen kan i sitt beslut inte pröva om den anser att det är ändamålsenligt att bevilja placeringstillstånd eller inte. Om förutsättningarna för tillstånd uppfylls, ska tillståndet beviljas. Utskottet återkommer längre fram till den föreslagna bestämmelsen om detta.
Utskottet noterar att särskilda skyddade miljöer och intressen beaktas i förutsättningarna för beviljande av placeringstillstånd. Enligt det föreslagna 43 a § 2 mom. får placeringstillståndet inte oskäligt försämra kvaliteten på någons livsmiljö. Ett tillståndsvillkor enligt 46 a § är dessutom bland annat att byggandet är lämpligt med tanke på landskapet och inte försvårar bevarandet av särskilda natur- och kulturmiljövärden. Också vattenförsörjningen i området ska genomföras med beaktande av miljökonsekvenserna. Projektets miljökonsekvenser ska bedömas och en utredning om dem ska läggas fram. Utskottet lägger nedan fram ett förslag till preciserande bestämmelse om miljökonsekvensbedömningar.
I sina yttranden har de sakkunniga till vissa delar kommit med kritik mot att vind- och solkraftsinvesteringar inte ska omfattas av placeringstillståndet för omställning till ren energi. Enligt utredning till utskottet är avsikten att bestämmelser om generalplaner för sol- och vindkraft ska finnas i lagen om områdesanvändning. Därför är det inte ändamålsenligt att inkludera dessa investeringar i förteckningen över projekt som omfattas av förfarandet med placeringstillstånd.
Ekonomiutskottet har i sitt utlåtande (EkUU 27/2024 rd) lyft fram smidigheten i tillståndsförfarandet som en central konkurrensfaktor vid placeringen av serverhallar, alltså datacentraler. Även om tillståndsprocessen för datacentraler enligt utredning i stor utsträckning fungerar bra, är det enligt ekonomiutskottet viktigt att synkronisering av tillstånden och samordning av tolkningarna främjas särskilt vid beredningen av lagen om områdesanvändning, bygglagen och lagstiftningen om ett enda serviceställe för miljörelaterade tillståndsförfaranden. Enligt utredning till utskottet är det möjligt att i bestämmelserna om placeringstillstånd ta in accelerationsområden, bortsett från sol- och vindkraft, enligt RED III-direktivet, det vill säga Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413 om ändring av direktiv (EU) 2018/2001, förordning (EU) 2018/1999 och direktiv 98/70/EG vad gäller främjande av energi från förnybara energikällor, och om upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652. Utskottet understöder dessa kompletteringar och tar nedan upp de förslag till bestämmelser som gäller dem.
Byggnadsordning och tillståndsplikt för byggande
I propositionen föreslås det att förhållandet mellan bygglov och byggnadsordning förtydligas så att den gräns för tillståndsplikt som anges i bygglagen inte kan ändras genom byggnadsordningen. I 42 § 1 mom. i bygglagen finns en förteckning över byggnadsobjekt som kräver bygglov. Eftersom förteckningen inte är uttömmande, finns det i 2 mom. i den paragrafen en mer generell bestämmelse om byggande som kommunen kan anse kräva tillstånd. Enligt paragrafen kan byggande av ett byggnadsobjekt kräva bygglov också när ett byggprojekt har mer än obetydliga konsekvenser för områdesanvändningen, stadsbilden, landskapet, kulturarvet eller miljöaspekterna, att byggandet förutsätter myndighetstillsyn för säkerställande av att de väsentliga tekniska kraven uppfylls eller att byggnadstillsynen behöver övervaka uppförandet av byggnadsobjektet med tanke på det allmänna intresset. Kommunen kan i sin byggnadsordning också bestämma att bygglov inte behövs för byggprojekt enligt 2 mom. i kommunen.
Däremot kan byggnadsordningen inte innehålla föreskrifter som strider mot lagen. Kommunen kan till exempel inte bestämma om tillståndsplikt för byggande med avvikelse från vad som i 42 § 1 mom. föreskrivs om tillståndsplikt. I propositionen föreslås det att 17 § 2 och 3 mom. i bygglagen preciseras så att det i byggnadsordningen utifrån de lokala förhållandena kan föreskrivas om behövliga omständigheter. Men föreskrifterna får inte innebära att byggprojekt blir tillståndspliktiga trots att de inte är det enligt bygglagen, eller tvärtom. I yttrandena har förslagen ansetts behövliga och förtydligande. Å andra sidan har man önskat ökat handlingsutrymme för att utfärda föreskrifter i byggnadsordningen särskilt i fråga om reparationsbyggande, placering av byggnader och byggande vid stränder.
Enligt utredning till utskottet är syftet med 42 § 1 mom. i bygglagen att föreskriva om en tröskel för tillståndsplikt för nybyggnation. Avsikten är att 42 § 2 mom. i bygglagen ska gälla andra byggnadsobjekt än de som nämns i 1 mom. Byggprojekt som underskrider tillståndströskeln i 42 § 1 mom. i bygglagen får byggas. Kommunen får inte på någon grund i byggnadsordningen förbjuda eller begränsa byggandet. Däremot måste man också vid byggandet av byggnadsobjekt som underskrider tillståndströskeln följa planbestämmelserna, bestämmelserna i Finlands byggbestämmelsesamling och regleringen av strandplaneringsbehovet i lagen om områdesanvändning. Den sistnämnda regleringen kan kräva till exempel undantagslov för byggprojekt också när bygglov inte behövs.
När det gäller reparationsbyggande har det påpekats för utskottet att 42 § 3 mom. innehåller bestämmelser om tillståndsplikt för reparationsbyggande. Bestämmelsen ger kommunen omfattande prövningsrätt när behovet av tillstånd övervägs. Mot denna bakgrund föreslås det att 17 § i bygglagen preciseras så att det i det inledande stycket i 2 mom. konstateras att föreskrifterna i byggnadsordningen utöver nybyggnad kan gälla de detaljer som nämns i momentet om reparations- och ändringsarbeten. Kommunen kan således i sin byggnadsordning precisera tillståndsplikten för reparationer. Dessutom har det i detta sammanhang påpekats för utskottet att det i 42 § 3 mom. i bygglagen inte i fråga om renovering föreskrivs till exempel om byggnadsarea, så därför kan tillståndströskeln överskridas också i fråga om ekonomibyggnader som är mindre än 30 m2. Utskottet tar nedan upp de föreslagna bestämmelserna om byggnadsordningen.
I propositionen föreslås det att 42 § 1 mom. 4 punkten i bygglagen föreskrivs om en ändring som gäller konstruktioner för allmänheten. Enligt bygglagen ska det krävas tillstånd för sådana konstruktioner för allmänheten som kan användas av minst fem fysiska personer samtidigt. I samband med beredningen ansågs det enligt propositionen inte att en konstruktion för allmänheten avser uppförandet av temporära scener och tält i anslutning till evenemang. Det är inte ändamålsenligt att börja bevilja bygglov för dem, och avsikten var inte att detta skulle ske. Detta har dock varit förenat med oklarhet, så i propositionen föreslås det bestämmelser om en tidsgräns som en konstruktion som används av minst fem personer kan vara uppförd på plats utan att bygglov behövs. Syftet är att se till att bygglov inte krävs för sådana konstruktioner för evenemang som uppförs för ett enskilt evenemang och som är i bruk i högst två månader. Bygglov ska således till exempel inte krävas för uppförande av scener för artister på turné eller cirkustält och tillhörande läktare.
Den föreslagna ändringen har ansetts behövlig i yttrandena till utskottet. Detta undantag behövs framför allt för konstruktioner som uppförs sommartid. Därför har man i yttrandena önskat mer flexibilitet i fråga om undantaget för tillfälliga konstruktioner. Det har föreslagits att konstruktioner som används av färre än 50 personer och som är uppförda på plats i mindre än tre månader ska ligga under tillståndströskeln. Enligt utredning till utskottet är det inte motiverat att öka antalet användare av tillfälliga konstruktioner på det föreslagna sättet med beaktande av säkerhetsriskerna. Däremot finns det inga motsvarande risker med att befria konstruktioner som används mindre än tre månader från kravet på bygglov. Utskottet återkommer längre fram till dessa förslag.
Rivning av byggnader
Bestämmelserna om rivningslov föreslås bli preciserade. Enligt propositionen får en byggnad rivas, om byggnaden inte är skyddad med stöd av lag och planen inte hindrar rivning. Planen får dock inte vara äldre än 13 år. En byggnad på ett icke-planlagt område och på ett område med en plan som är äldre än 13 år får rivas om det inte medför olägenheter med tanke på den framtida planläggningen eller annan reglering av områdesanvändningen och inte heller försvårar uppnåendet av målen för skyddet av den byggda miljön.
Dessutom gör propositionen det möjligt att riva en skyddad byggnad som ägs av en kommun eller ett kommunägt bolag även om byggnaden är skyddad enligt detaljplanen. Enligt propositionen kan kommunen bevilja tillstånd att riva en byggnad som är skyddad enligt detaljplanen och som ägs av kommunen eller ett kommunägt bolag, om byggnaden inte längre kan repareras tekniskt, funktionellt och ekonomiskt. Byggnaden får inte vara av nationell betydelse eller av betydelse för landskapet. Dessutom är det en förutsättning för rivning att rivningen leder till en betydande återanvändning eller återvinning av rivningsmaterialen. Alla dessa villkor ska uppfyllas samtidigt. Kringgående av bestämmelsen genom att sälja en byggnad till kommunen för rivning förhindras i och med att byggnaden senast tio år innan rivningslovet beviljas ska ha varit i kommunens eller ett kommunägt bolags ägo. Med hänvisning till yttrandena anser utskottet att det föreslagna undantaget är viktigt och nödvändigt.
I yttrandena har det dock ifrågasatts att möjligheten att riva en skyddad byggnad ska utsträckas endast till kommunägda byggnader. Enligt remissinstanserna särbehandlar detta byggnadernas ägare. I yttrandena ansågs också terminologin i 56 § 2 mom. i bygglagen motiverad, där rivning möjliggörs uttryckligen på ett område där byggnaderna har förlorat största delen av sitt värde. I propositionen möjliggörs rivning i fråga om andra byggnader än skyddade byggnader, om byggnaden är belägen i en kommun där byggnaderna har förlorat största delen av sitt värde och de övriga förutsättningarna uppfylls. I yttrandena påpekas att det i alla kommuner finns värdefulla byggnader och byggnader som har förlorat största delen av sitt värde. Ekonomiutskottet anser för sin del att det är viktigt att man i fortsättningen bedömer hur rivningsbestämmelserna fungerar och om det finns ett eventuellt behov av att utvidga möjligheten till rivningslov enligt bestämmelsen också till andra byggnader än sådana som ägs av kommunerna.
Enligt utredning till utskottet beviljas rivningslov efter ändamålsenlighetsprövning. Byggnadstillsynsmyndigheten har med andra ord prövningsrätt när det gäller att bevilja rivningslov. Det handlar dock om bunden prövning. Tillstånd ska inte vägras om alla villkor för rivningen är uppfyllda. Enligt utredning till utskottet kan det inte anses motiverat att utvidga det förenklade rivningslovet för en kommunägda byggnader till att omfatta alla byggnader som är skyddade enligt en detaljplan. Framför allt kan en utvidgning leda till problem för skyddet av gamla trästäder genom detaljplan.
Enligt en bedömning till utskottet finns det cirka 30 000 skyddade byggnader, alltså två procent av byggnadsbeståndet. Av dem är 27 000 skyddade enligt en detaljplan. Det nuvarande systemet tillåter redan avvikelser i fråga om objekt som skyddats enligt planen. En utvidgning av det nu föreslagna undantaget för kommuner kan sannolikt leda till ökat lagbaserat skydd också i områden där det rätta verktyget är en plan. Dessutom äventyras skyddet av byggnads- och kulturarvet i städer och områden som Borgå, Raumo, bruksbyar och trähus i Västra Nyland, Kristinestad, Jakobstad och Karleby, om rivning av de byggnader som är skyddade genom plan över lag underlättas.
I sitt betänkande om bygglagen (MiUB 27/2022 rd — RP 139/2022 rd) underströk utskottet att syftet med bygglagen inte är att främja eller underlätta rivning av byggnader. Vid bedömningen av en byggnads lämplighet för ett nytt användningsändamål ska utgångspunkten vara att bevara och reparera den gamla. Eventuella reparationer av byggnaden ska göras med respekt för den gamla och med bibehållande av den. Målet är att reparera byggnader med lång livslängd, inte riva dem. Sammantaget anser utskottet att det för närvarande inte är möjligt att utvidga bestämmelserna om underlättad rivning till andra byggnader än kommunägda.
Begränsning av besvärsrätten
I samband med beredningen av bygglagen utvidgades museimyndigheternas besvärsrätt vid behandlingen av bygglov för byggnader där objektet har skyddats med stöd av en plan eller lag. Besvärsrätten för bygglov utvidgades till registrerade sammanslutningar till vars verksamhetsfält det hör att värna om kulturarvet eller påverka den byggda miljöns kvalitet. Besvärsrätten för närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM) utvidgades så att besvärsrätten utöver tillståndsärenden som gäller byggnader som är nationellt eller regionalt betydelsefulla även gäller tillstånd som gäller byggnader som har skyddats med stöd av en plan eller lag eller som är historiskt eller arkitektoniskt värdefulla. Museimyndighetens besvärsrätt gäller även genomförandetillstånd.
Besvärsrätt i fråga om rivningslov har enligt bygglagen närings-, trafik- och miljöcentralen, museimyndigheten och inom det egna verksamhetsområdet en sådan registrerad sammanslutning till vars verksamhetsfält det hör att värna om kulturarvet eller påverka den byggda miljöns kvalitet, om beslutet gäller rivning av en byggnad som är skyddad med stöd av en plan eller lag eller någon annan historiskt eller arkitektoniskt värdefull byggnad. Eftersom bygglagen ännu inte har trätt i kraft har ovan nämnda utvidgningar av besvärsrätten ännu inte tillämpats. Således behöver de föreslagna ändringarna i besvärsrätten i viss mån jämföras med situationen enligt markanvändnings- och bygglagen.
I propositionen föreslås det att närings-, trafik- och miljöcentralens besvärsrätt återställs i enlighet med den fortfarande gällande markanvändnings- och bygglag som föregick bygglagen. Museimyndighetens besvärsrätt slopas i fråga om andra objekt än sådana som är av nationell betydelse eller av betydelse för landskapet. Likaså föreslås besvärsrätten bli slopad för sådana registrerade sammanslutningar till vars verksamhetsfält det hör att värna om kulturarvet eller påverka den byggda miljöns kvalitet. Dessutom beslutade utskottet att sambehandla propositionen med lagmotion LM 21/2024 rd, där det föreslås att miljöorganisationernas besvärsrätt begränsas så att organisationerna har rätt att överklaga undantagslov och bygglov för byggplatser på områden i behov av planering endast i fråga om sådana projekt på vilka lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas.
Bygglagen stiftades med grundlagsutskottets medverkan. I sitt utlåtande (GrUU 64/2022 rd — RP 139/2022 rd) bedömer grundlagsutskottet de föreslagna bestämmelserna om koldioxidsnålhet och bygglov med avseende på 20 § i grundlagen. Paragrafen föreskriver att var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Dessutom föreskrivs det att det allmänna ska verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Grundlagsutskottet konstaterar att bestämmelsen i första hand är avsedd att påverka lagstiftarens och andra normgivares verksamhet. Bestämmelsen har ett nära samband med 2 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilket det till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling, samt med 14 § 4 mom., enligt vilket det allmänna ska främja den enskildes möjligheter att delta i samhällelig verksamhet och att påverka beslut som gäller honom eller henne själv. I de yttranden som utskottet fått har förslagen om begränsning av besvärsrätten bedömts inte bara med tanke på det som sägs ovan utan också i vidare bemärkelse med tanke på konsekvenserna.
Där konstateras det för det första att besvärsrätten i olika tillståndsärenden med fog kan avvika från varandra. Men enligt yttrandena behövs det fler motiverade skäl för att begränsa besvärsrätten. Begränsningen av besvärsrätten har både understötts och kritiserats. Begränsningen av besvärsrätten har ansetts vara välkommen särskilt av ändamålsenlighetsskäl och man har önskat att den påskyndar behandlingen av tillståndsärenden. I myndigheternas yttranden har begränsningen av besvärsrätten nästan utan undantag kritiserats på olika grunder. Det har också föreslagits att besvärsrätten kompletteras. Enligt yttrandet ska Försvarsmakten ha besvärsrätt i fråga om bygglov, om tillståndsbeslutet kan inverka på förutsättningarna för utvecklande av försvaret eller på dess verksamhetsmöjligheter.
Syftet med placeringstillståndet är att möjliggöra tillstånd för projekt som genomför omställningen till ren energi utan att en planläggningsprocess behöver inledas. Områdesanvändningen granskas i tillståndsförfarandet. Genom tillståndsförfarandet kan man dock inte avgöra mer omfattande markanvändning på området och inte heller på ett juridiskt bindande sätt samordna olika motstridiga intressen på samma sätt som vid planläggning. Eftersom olika intressen inte kan vägas mot varandra i någon större utsträckning och frågan framför allt inte kan avgöras på ett juridiskt bindande sätt, förblir många miljöeffekter öppna och vaga i tillståndsskedet. Enligt remissyttrandena påverkar detta markägarnas rättigheter i närområdet, men också i vidare bemärkelse påverkas kommuninvånarna. Ur denna synvinkel är det motiverat att parter och myndigheter inom sina ansvarsområden har besvärsrätt.
Däremot är avsaknaden av kommunmedlemmarnas besvärsrätt i bestämmelserna om placeringstillstånd, som har konsekvenser som kan jämställas med planer, problematisk med tanke på den kommunala självstyrelsen. Om granskningen av områdesanvändningen i projektet görs i planläggningsskedet, har kommunmedlemmarna besvärsrätt enligt lagen om områdesanvändning. Enligt yttrandena kan regleringen överföra avgörandet av ärenden från planläggningen till tillståndsförfarandet också i det fall att det vore förnuftigare att utarbeta en plan för att väga markanvändningsintressena mot varandra på ett juridiskt bindande sätt.
När det gäller begränsningen av föreningarnas besvärsrätt är det enligt yttrandena möjligt att tolka artiklarna 6.1 b och 9 i Århuskonventionen så att organisationernas besvärsrätt i den nationella lagstiftningen begränsas till projekt på vilka förfarandet för bedömning av miljökonsekvenserna tillämpas, vilket föreslås i propositionen och lagmotion LM 21/2024 rd. Det är därför möjligt att tillämpa politisk prövning.
I 179, 181 och 182 § i bygglagen föreslås det att närings-, trafik- och miljöcentralernas och museimyndigheternas besvärsrätt begränsas. Närings-, trafik- och miljöcentralens besvärsrätt motsvarar besvärsrätten enligt 192 § i markanvändnings- och bygglagen, vilket innebär att begränsningen enligt yttrandena inte kan anses vara särskilt betydande. En museimyndighet ska ha besvärsrätt bara om beslutet gäller ett skyddat byggnadsobjekt av nationell betydelse eller av betydelse för landskapet. Också denna avgränsning kan enligt remissyttrandena anses måttfull och den inverkar inte negativt på enskildas rättsskydd. Utskottet föreslår därför inga ändringar i propositionen till denna del.
I yttrandena har det framförts att också begränsningen av besvärsrätten i fråga om rivningslov måste anses vara betydande. I lagförslaget föreslås inte besvärsrätt för kommunmedlemmar och föreningar, trots att slopandet av kommunmedlemmarnas besvärsrätt när bygglagen stiftades förutsatte att föreningarna fick besvärsrätt. När myndigheternas besvärsrätt dessutom begränsas till objekt av nationell betydelse eller av betydelse för landskapet, kan tillsynsrättigheterna anses vara svaga och detta har betydelse för fullföljandet av förvaltningens lagbundenhet. Enligt propositionen får rivning av lokalt värdefulla byggnader överklagas endast av kommunen i området, som således ska överklaga ett beslut fattat av byggnadstillsynsmyndigheten den egna kommunen. Parterna kan även som besvärsgrunder använda dessa värden för byggnads- och kulturarvet. Bevakningen av de allmänna intressena får dock inte bara anförtros berörda parter.
I yttrandena har man också bedömt begränsningen av besvärsrätten i fråga om tillstånd för miljöåtgärder. Den föreslagna ändringen innebär att kommunmedlemmarna inte alls har besvärsrätt och inte heller myndigheterna inom sina verksamhetsområden. Om avsikten är att det inte ska finnas dubbel möjlighet att överklaga så att ärendet inte kan överklagas både i planprocessen och i anknytning till tillståndet för miljöåtgärder, är motiveringen enligt yttrandena i sig godtagbar. Det har dock önskats tydligare grunder för begränsningarna och precisering av paragrafen i fråga om planläggningen. Tillstånd för miljöåtgärder behövs enligt 53 § i bygglagen inte för arbeten som behövs för att genomföra general- eller detaljplanen eller som överensstämmer med ett beviljat bygglov och inte för åtgärder med ringa verkningar. Enligt uppgift motsvarar detta bestämmelserna i markanvändnings- och bygglagen. Eftersom begränsningen av besvärsrätten upplevs som en åtgärd som förenklar förvaltningen och det ofta är fråga om åtgärder som i princip inte ska kräva tillstånd, är det enligt utredningen värt att understöda att besvärsrätten begränsas också ur denna synvinkel.
Enligt utredning till utskottet genomför förslagen om begränsning av besvärsrätten och lagmotion LM 21/2024 rd regeringsprogrammet, där det står att möjligheten att precisera förutsättningarna för besvärsrätten samt lindra den administrativa bördan och minska byråkratin ska utredas. Närings-, trafik- och miljöcentralernas besvärsrätt återställs till sin omfattning enligt 192 § i markanvändnings- och bygglagen, så det uppstår ingen förändring i nuläget. Museimyndigheternas besvärsrätt ligger i den form som föreslås i propositionen i linje med närings-, trafik- och miljöcentralernas besvärsrätt. Att sammanslutningarnas besvärsrätt ska inskränkas beror på målet att minska byråkratin. Det finns således grunder för ändringarna när det gäller ändamålsenlighetsprövning.
När det gäller slopandet av kommunmedlemmarnas besvärsrätt tar den utredning som utskottet fått inte ställning till kritiken. Utskottet hänvisar till inkommen utredning om begränsningen av besvärsrätten och föreslår inga ändringar i lagförslaget på dessa grunder. Utskottet hänvisar till det uttalande som godkändes i samband med godkännandet av bygglagen enligt vilket riksdagen förutsätter att statsrådet bevakar vilka konsekvenser den föreslagna regleringen har för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt för tillståndsprocessernas längd och smidighet och att statsrådet vid behov vidtar åtgärder mot eventuella problem (RSv 333/2022 rd). På de grunder som anges i regeringsprogrammet och i lagmotionen godkänner utskottet lagförslaget i lagmotion LM 1/2024 rd. Lagtekniskt sett finns det dock skäl att precisera lagförslaget utifrån remissyttrandena. Utskottet återkommer längre fram till dessa förslag.
Kommunens servicelöfte
I samband med att bygglagen antogs bedömdes det om kommunerna borde åläggas en tidsfrist för behandlingen av bygglov. Då konstaterade utskottet att det är bra att främja ibruktagandet av ett servicelöfte i kommunerna genom en rekommendation inom ramen för god förvaltning. Utskottet föreslog ett pilotprojekt för servicelöftet i samarbete med kommunerna. Utifrån erfarenheterna kan man dra slutsatser om en mer omfattande användning av servicelöftet (MiUB 27/2022 rd). En utfästelse att införa en garanti för behandlingstiden ingår i regeringsprogrammet. I propositionen föreslås det att byggnadstillsynsmyndigheten ska ges en tidsfrist på tre månader för att avgöra en ansökan om bygglov. Tidsfristen räknas från det att ansökan om bygglov jämte bilagor har blivit anhängiga vid byggnadstillsynen och bilagorna gör det möjligt att behandla ansökan. Ansökan om bygglov för exceptionellt krävande byggprojekt och ansökan om placeringstillstånd för omställning till ren energi ska avgöras inom sex månader. Förslaget är förenat med en påföljd för försenad behandling av tillståndsansökan. Kommunen ska betala tillbaka 20 procent av bygglovsavgiften för varje månads dröjsmål, om inte dröjsmålet beror på sökanden.
I remissyttrandena till utskottet understöddes i regel införandet av en tidsfrist. Den föreslagna bestämmelsen ses som en betydande reform med tanke på den finländska förvaltningskulturen. Förvaltningslagen innehåller inga bestämmelser om en tidsfrist för behandlingen. Däremot ingår motsvarande bestämmelser bland annat i form av maximitid för behandling av en begäran om uppgifter enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och tidsfristerna för fullgörande av vårdgarantin inom hälso- och sjukvården. Bestämmelserna kan anses främja den rätt som var och en har enligt 21 § 1 mom. i grundlagen att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en myndighet som är behörig enligt lag. Den föreslagna tidsfristen på tre månader kan anses motiverad med tanke på kravet på behandling utan dröjsmål.
I yttrandena har man också lyft fram kritiska synpunkter, såsom svårigheterna med det praktiska genomförandet i de kommuner som lider av många slags resursbrist. Det har också ansetts problematiskt att bestämmelsen tillämpas under semestertider. I fråga om placeringstillstånd för omställning till ren energi anses tidsfristen på sex månader vara för kort med tanke på hur krävande ärendena är. Dessutom har det i yttrandena framförts att bygglov söks hos kommunen, varvid tidsfristen ska föreläggas kommunen i stället för byggnadstillsynen. Tidsfristen misstänks öka antalet negativa beslut, eftersom det inte längre går att komma överens med kunden om att lämna in tillståndsbilagor och annan dokumentation enligt projektets tidsschema. Ur kundsynvinkel anses detta öka byråkratin och stelheten i byggnadstillsynen.
Tidsfristen på tre eller sex månader börjar löpa först från den tidpunkt då ansökan om bygglov jämte bilagor har tillställts byggnadstillsynsmyndigheten i så fullständig omfattning att det är möjligt att behandla ansökan. Tidsfristen löper ut när tillståndsbeslutet utfärdas. Den sänkning av tillståndsavgiften som följer på att tidsfristen överskridits anses inte nödvändigtvis vara särskilt betydande, eftersom tillståndsavgifterna utgör en rätt så liten del av de totala kostnaderna för byggprojektet. Å andra sidan utgör tillståndsavgifterna en betydande del av finansieringen av kommunens byggnadstillsyn. Därför bedöms betydande överskridningar av tidsfristen i fråga om byggnadstillsynen ha en väsentlig inverkan på kommunens ekonomi. Påföljden är därför effektiv. Mot denna bakgrund har det i yttrandena ansetts att den lagstadgade tidsfristen motsvarar propositionens syften att göra processen smidigare. Utskottet instämmer i detta.
Andra förslag som hänför sig till en smidigare reglering
I propositionen föreslås det att ett förfarande enligt 5 § i lagen om försök med förenklade bygg- och planbestämmelser (1257/2010) permanentas i hela landet, nämligen att bygglov kan beviljas på detaljplaneområden i Helsingfors, Vanda och Åbo innan tomtindelningen utarbetats och tomten styckats. I bygglovet ska då anges att byggnaden inte får tas i bruk förrän tomten införts i fastighetsregistret. Försöket under lagens tillämpningstid har visat att förfarandet kan förenkla och påskynda behandlingen av bygglov. I yttrandena till utskottet anses förslaget göra regleringen smidigare och det får understöd.
Enligt propositionen ska det visas att vissa väsentliga tekniska krav uppfylls vid slutsynen och inte i bygglovsansökan. Till exempel ska underskridandet av de gränsvärden för koldioxidfotavtrycket från nya byggnader som styr byggnaders koldioxidsnålhet visas i klimatdeklarationen först i samband med slutsynen när byggnaden är färdig. Underskridandet av gränsvärdet visas i enlighet med propositionen inte i bygglovsfasen, och därför finns det skäl att ge kommunens byggnadstillsynsmyndighet möjlighet att bevilja en smärre avvikelse från föreläggandet, såsom en smärre överskridning av gränsvärdet, också i samband med slutsynen. Om en smärre avvikelse inte kan beviljas vid slutsynen, hamnar byggprojektet i en helt oskälig situation till exempel när det gäller att uppfylla koldioxidfotavtrycket. I ljuset av yttrandena anser utskottet att de föreslagna bestämmelserna är välkomna.
Andra ändringsförslag
Vid sakkunnighörandet har det ställts frågan om 99 § i bygglagen tillsammans med bestämmelserna om delegering av behörighet i kommunallagen (410/205) möjliggör delegering av behörighet från ett kollegialt kommunalt organ till tjänsteinnehavare. I de yttranden som utskottet fått har frågan bedömts med avseende på bestämmelserna i bygglagen och kommunallagen. Enligt rättsstatsprincipen och principen om förvaltningens lagbundenhet ska en myndighets behörighet grunda sig på lag, och myndigheten ska själv utöva sin behörighet. En allmän rättslig utgångspunkt är att en myndighet inte får överföra eller på annat sätt överlåta sin lagstadgade behörighet. Det är endast i begränsad utsträckning möjligt att avvika från detta förbud. Det förutsätter en uttrycklig bemyndigande bestämmelse på lagnivå där överföringen av behörighet definieras och avgränsas tillräckligt exakt.
Enligt 99 § i bygglagen är kommunens byggnadstillsynsmyndighet behörig att sköta myndighetsuppgifter inom byggnadstillsynen. Paragrafen innehåller ingen bestämmelse om att kommunens byggnadstillsynsmyndighet kan delegera lagstadgade befogenheter till en tjänsteinnehavare eller någon annan aktör. Bygglagen innehåller inte heller någon bestämmelse som ger fullmäktige rätt att överföra behörighet som enligt lag tillkommer byggnadstillsynsmyndigheten på en tjänsteinnehavare. Enligt yttrandena och den utredning som utskottet fått innebär detta att kommunallagens bestämmelser om delegering av behörighet inte blir tillämpliga.
Enligt 2 § 1 mom. i kommunallagen tillämpas kommunallagen på ordnandet av kommunens förvaltning och ekonomi, om inte något annat föreskrivs genom lag. Kommunallagen är således en allmän lag om ordnandet av kommunens förvaltning. Avvikelser från den kan göras genom andra bestämmelser i lag. Kommunallagen tillämpas också i den verksamhet som kommunens byggnadstillsynsmyndighet bedriver, om inte något annat föreskrivs i bygglagen eller någon annan lag.Enligt 91 § i kommunallagen kan fullmäktige genom förvaltningsstadgan delegera sådan behörighet som inte särskilt i lag har föreskrivits för kommunens byggnadstillsynsmyndighet, och fullmäktige kan berättiga byggnadstillsynsmyndigheten att delegera denna behörighet till en tjänsteinnehavare. Däremot ger 91 § i kommunallagen inte byggnadstillsynsmyndigheten behörighet att överföra behörighet som enligt lag tillkommer myndigheten i fråga på en tjänsteinnehavare.
Enligt utredning till utskottet har syftet med 99 § i bygglagen varit att göra det möjligt att fortsätta med samma administrativa praxis som under markanvändnings- och bygglagen. Avsikten har inte varit att en nämnd eller något annat kollegialt organ ska sköta alla de uppgifter som ålagts byggnadstillsynsmyndigheten. Utskottet föreslår därför att bygglagen kompletteras med en bestämmelse om den kommunala byggnadstillsynsmyndighets rätt att överföra behörighet på en tjänsteinnehavare. Utskottet återkommer längre fram till dessa förslag.
I yttrandena har det uttryckts allvarlig oro över att det vid ingången av 2025 inte finns tillräckligt med projekterare och arbetsledare som uppfyller behörighetsvillkoren i bygglagen när lagen träder i kraft. Som projekterare och arbetsledare som uppfyller behörighetsvillkoren betraktas enligt 195 § i bygglagen också en person som vid ikraftträdandet av bygglagen har ett godkännande av byggnadstillsynsmyndigheten för motsvarande uppgifter och som således kan anses ha de förutsättningar som uppgiften kräver. Ordalydelsen i övergångsbestämmelsen har gett upphov till olika tolkningar, vilket kan försvåra inledandet av byggprojekt efter det att bygglagen har trätt i kraft.
Enligt utredning till utskottet är avsikten att projekterare och arbetsledare inom en övergångsperiod på två år ska hinna få kompetensintyg enligt lagen om påvisande av kompetensen hos personer som utför projekterings- eller arbetsledningsuppgifter inom byggande (812/2023). En med stöd av övergångsbestämmelsen behörig projekterares eller arbetsledares projekterings- eller arbetsledningsuppgift kan emellertid tänkas vara under arbete vid ingången av 2027. Avsikten är att projekteraren eller arbetsledaren inte behöver ansöka om kompetensintyg för att slutföra pågående projekt, utan behörigheten kvarstår tills projekterings- eller arbetsledningsuppgiften i fråga har avslutats. Det ska däremot inte vara möjligt att inleda nya projekt efter den 1 januari 2027, utan det behövs ett kompetensintyg för att påvisa behörigheten.
Med hänvisning till inkommen utredning föreslår utskottet att de fysiska personer som byggnadstillsynsmyndigheten har godkänt för deras uppgift mellan den 1 januari 2020 och 31 december 2024 betraktas som projekterare och arbetsledare som uppfyller behörighetsvillkoren i två år fram till den 1 januari 2027. Godkännandet utfärdat av vilken kommun som helst gäller i hela landet i fråga om uppgiftens svårighetsklass och byggprojektets användningsändamål. Till exempel den som har godkänts för projekterings- eller arbetsledningsuppgifter på krävande nivå kan sköta motsvarande uppgifter på krävande nivå också inom en annan kommuns område. Utöver hur krävande uppgiften är ska också användningsändamålet beaktas. Till exempel den som godkänts för projekterings- eller arbetsledningsuppgifter för en ishall i Pieksämäki kan sköta projekterings- eller arbetsledningsuppgifter för en ishall i Helsingfors, men Pieksämäkis godkännande för en ishall berättigar inte till att arbeta till exempel som projekterare eller arbetsledare för ett konserthus i Helsingfors.
Behörighetsvillkoren för ansvariga arbetsledare och arbetsledare för specialområden är enligt 87 § i bygglagen i exceptionellt krävande arbetsledningsuppgifter för uppgiften lämplig högskoleexamen inom byggbranschen eller det tekniska området eller tidigare motsvarande examen samt dessutom minst fyra års erfarenhet av och förtrogenhet med krävande arbetsledningsuppgifter inom området i fråga. I ljuset av regeringens proposition RP 139/2022 rd kan det i en krävande arbetsledningsuppgift utöver de examina som räknas upp i paragrafen även beaktas en tidigare byggmästarexamen som avlagts vid en teknisk läroanstalt. Det är nödvändigt att se till att de som avlagt byggmästarexamen vid en teknisk läroanstalt kan fortsätta som arbetsledare även i exceptionellt krävande uppgifter. Utöver byggmästarexamen är det ändamålsenligt att förutsätta minst fyra års erfarenhet och förtrogenhet med krävande arbetsledningsuppgifter inom branschen i fråga.
Behörighetsvillkoren för byggprojekterare och specialprojekterare är enligt 83 § i bygglagen i exceptionellt krävande projekteringsuppgifter för projekteringsuppgiften lämplig högre högskoleexamen inom byggbranschen eller det tekniska området samt minst sex års erfarenhet av krävande projekteringsuppgifter. Utskottet anser det vara ändamålsenligt att de som avlagt byggnadsarkitektexamen vid en teknisk läroanstalt kan fortsätta som projekterare också i exceptionellt krävande uppgifter. Dessutom är det ändamålsenligt att förutsätta minst sex års erfarenhet av krävande projekteringsuppgifter.