Allmänt

Regeringen föreslår att lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023) ändras i fråga om förutsättningarna för beviljande av lönesubvention till kommuner eller samkommuner samt att beredskapslagen (1552/2011) ändras i fråga om arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt. 

Målet för propositionen är att anpassa utgifterna inom de offentliga finanserna. Genom de ändringar som föreslås i fråga om lönesubvention genomförs en ändring i kommunernas uppgifter som motsvarar den sänkning av sysselsättningsanslagen med 37 miljoner euro som fastställts i regeringsprogrammet. Samtidigt ska lönesubventioner i enlighet med regeringsprogrammet riktas särskilt till den privata och tredje sektorn i syfte att förbättra genomslaget av användningen av lönesubventioner. 

Syftet med propositionen är dessutom att se till att bestämmelserna om arbetskraftsmyndigheten i beredskapslagen motsvarar de förändringar som sker hos myndigheterna till följd av överföringen av organiseringsansvaret för arbetskraftsservice. Dessutom är syftet att precisera personuppgiftsansvaret för arbetspliktsregistret och rätten att få uppgifter i anslutning till arbetspliktsregistret. Vidare är avsikten att genom propositionen förtydliga verkställigheten i fråga om arbetsförmedlingstvång och utfärdande av arbetsförordnanden till arbetspliktiga i landskapet Åland. 

Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande ändringar och kommentarer. 

Lönesubvention

Lönesubvention är ett stöd som är avsett för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande och som arbetskraftsmyndigheten kan bevilja arbetsgivare för att täcka lönekostnader. Syftet med lönesubventionerat arbete är att främja arbetslösa arbetssökandes möjligheter att få arbete på den öppna arbetsmarknaden genom att förbättra deras yrkeskompetens. Med lönesubvention stöds också möjligheterna för arbetstagare med funktionshinder och för långtidsarbetslösa personer som fyllt 60 år att få arbete och delta i arbetslivet. Enligt den gällande lagstiftningen kan lönesubvention beviljas kommuner, samkommuner, välfärdsområden samt andra sammanslutningar och arbetsgivare, dock inte statliga ämbetsverk eller inrättningar. Lönesubvention är ett behovsprövat stöd som är avsett för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande. Arbetsgivarens behov av ekonomiskt stöd eller tryggandet av arbetsgivarens verksamhetsförutsättningar utgör inte en grund för beviljande av lönesubvention. 

Det föreslås att kommuner eller samkommuner ska kunna beviljas lönesubvention eller fortsätta med lönesubvention endast med stöd av 87 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (sysselsättning av arbetstagare med funktionshinder) eller 89 § i den lagen (sysselsättning av en långtidsarbetslös person som fyllt 60 år). Enligt propositionen ska kommuner eller samkommuner inte längre beviljas lönesubventioner för att förbättra arbetstagares yrkeskompetens. Arbetskraftsmyndigheten kan emellertid bevilja Helsingfors stad lönesubventioner för förbättring av yrkeskompetensen till den del personen sysselsätts i sådana uppgifter som välfärdsområdena ansvarar för på annat håll i Finland. Samtidigt preciseras lagen så att lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen även i fortsättningen kan beviljas en välfärdssammanslutning. 

Beloppet av den lönesubvention som beviljas kommuner och samkommuner minskar i och med de föreslagna ändringarna med ungefär 35—53 miljoner euro per år. När uppgiften att ordna arbetskraftsservice till denna del begränsas minskas anslaget under moment 28.90.30 (statsandel till kommunerna för ordnande av basservice) med 37 miljoner euro, vilket är nära den nedre gränsen för variationsintervallet. På grund av övergångsskedet genomförs minskningen dock inte fullt ut ännu 2025 utan ligger uppskattningsvis på mellan 21 och 37 miljoner euro. Det föreslås dock att ändringarna oberoende av övergångsskedet beaktas i budgeten för 2025 så att de motsvarar en besparing på 37 miljoner euro. Enligt propositionen är det under övergångsskedet mer osannolikt att besparingen uppgår till 37 miljoner euro, även om den ligger inom det uppskattade variationsintervallet. På lång sikt kan besparingen dock vara större än beräknat, varvid statsandelarna för senare år kompenserar den eventuellt underdimensionerade statsandelen för 2025. 

Propositionen bedöms inte ha några betydande negativa sysselsättningseffekter. Undersökningar har visat att sysselsättningen med hjälp av lönesubvention inom den offentliga sektorn har haft ringa inverkan på inkomsterna och sysselsättningen efter det att det lönesubventionerade arbetet upphört. Utskottet anser därför att den lösning som valts i propositionen är motiverad för att rikta besparingarna inom arbetskraftsservicen så att konsekvenserna för sysselsättningen blir så små som möjligt. 

Utskottet noterar att de föreslagna ändringarna kan minska möjligheterna för vissa arbetslösa arbetssökande att få sysselsättningsfrämjande service, om det inte finns någon annan lämplig service för dem än lönesubventionerat arbete i en kommun eller samkommun. Mellan 2019 och 2023 har i genomsnitt cirka 4 200—5 500 personer per år sysselsatts med sådan lönesubvention som beviljats kommuner och samkommuner i syfte att förbättra yrkeskompetensen. Antalet lönesubventionsperioder som inletts årligen har varierat mellan cirka 4 800 och 8 400. Den föreslagna avgränsningen av möjligheten att få lönesubvention gäller uppskattningsvis det antal arbetslösa arbetssökande som anges ovan. Ändringen hindrar inte i sig kommuner eller samkommuner från att anställa personer med svag ställning på arbetsmarknaden, men det räknas i fortsättningen inte längre till fullgörandet av uppgiften att ordna arbetskraftsservice. Ändringen kan också öka efterfrågan på annan arbetskraftsservice. 

Den föreslagna ändringen gäller inte bolag som ägs av kommunen, men den har betydande konsekvenser för sådana kommunala arbetsverkstäder som erbjuder exempelvis utsatta unga individuellt stöd och möjligheter att utveckla sitt kunnande och få arbete. Inom arbetsverkstadsverksamheten har arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och arbetsprövning dock haft en större betydelse än lönesubventionerat arbete. Ändringen påverkar inte heller arbetsverkstäderna inom den tredje sektorn. Deras roll inom arbetsverkstadsverksamheten kan eventuellt bli större i fortsättningen. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 55/2024 rd) granskat de ändringar som gäller lönesubvention med avseende på grundlagens 18 § 2 mom. (det allmännas skyldighet att främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete), 6 § 1 mom. (likställighetsprincipen), 6 § 2 mom. (förbud mot diskriminering) och 121 § (finansieringsprincipen). Enligt grundlagsutskottet är lagstiftningen inte problematisk med avseende på de ovannämnda bestämmelserna. 

Beredskapslagen

Enligt beredskapslagen ska arbetskraftsmyndigheten ha hand om uppgifter i anslutning till arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt under vissa undantagsförhållanden. Arbetsförmedlingstvång innebär att arbetsgivare som är verksamma inom andra än särskilt viktiga branscher under vissa undantagsförhållanden vid anställning av nya arbetstagare endast får anställa arbetssökande som anvisas av arbetskraftsmyndigheterna. Syftet med bestämmelsen om arbetsförmedlingstvång är att trygga tillgången på arbetskraft inom särskilt viktiga branscher. Under undantagsförhållanden kan arbetsgivarens uppsägningsrätt också begränsas under vissa förutsättningar. Arbetsplikt kan åläggas i en situation där arbetsförmedlingstvång och begränsning av uppsägningsrätten inte är tillräckliga åtgärder för att säkerställa sådan särskilt viktig produktion som avses i lagen. Det innebär att varje i Finland bosatt person som är mellan 18 och 67 år och som har en hemkommun i Finland är skyldig att utföra sådant arbete som är nödvändigt för att syftet med beredskapslagen ska kunna uppnås. Beredskapslagen innehåller ingen definition på vad som avses med arbetskraftsmyndighet. För närvarande har arbetskraftsmyndighet ansetts avse arbets- och näringsbyråer, närings-, trafik- och miljöcentraler och deras utvecklings- och förvaltningscenter. I och med att arbets- och näringsbyråerna läggs ned föreslås det i propositionen att bestämmelserna ändras till denna del. 

Enligt propositionen har den praktiska tillämpningen av beredskapslagen visat att man inte har varit helt uppdaterad i fråga om beredskapslagens bestämmelser om personuppgiftsansvaret för arbetspliktsregistret samt arbets- och näringsministeriets och utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. Därför behöver också personuppgiftsansvaret för arbetspliktsregistret och de nämnda myndigheternas uppgifter uppdateras i beredskapslagen. Dessutom innehåller beredskapslagens 103 § 3 mom. bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens rätt att få de uppgifter som behövs för arbetspliktsregistret. Av lagen framgår dock inte vilken eller vilka myndigheter som har den rätt att få uppgifter som avses i momentet, eftersom arbetskraftsmyndigheten i enlighet med det som sägs ovan inte definieras i beredskapslagen. 

I fråga om arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt preciseras för närvarande inte behörigheten mellan riksmyndigheterna och landskapsmyndigheterna på Åland varken i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) eller i beredskapslagen. I fråga om verkställigheten har det varit oklart vilken i beredskapslagen avsedd arbetskraftsmyndighet som i praktiken skulle kunna verkställa uppgifterna också i landskapet Åland så att verkställigheten fungerar smidigt under undantagsförhållanden.  

I propositionen föreslås det att de arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice ska ansvara för de verkställighetsuppgifter som gäller arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt efter att arbets- och näringsbyråerna har lagts ned. Vidare föreslås det att arbets- och näringsministeriet, utvecklings- och förvaltningscentret och arbetskraftsmyndigheten är gemensamt personuppgiftsansvariga för arbetspliktsregistret. Bestämmelserna om rätten att få uppgifter i anslutning till arbetspliktsregistret och verkställigheten av arbetsplikten preciseras så att de myndigheter som har rätt att få uppgifter tydligare framgår av bestämmelserna. 

Förvaltningsutskottet påpekar i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 20/2024 rd) att arbetslivs- och jämställdhetsutskottet bör försäkra sig om att de föreslagna bestämmelserna om de gemensamt personuppgiftsansvarigas ansvarsfördelning och myndigheternas rätt att få uppgifter är tillräckligt tydliga. Också justitieministeriet fäste vid arbetslivs- och jämställdhetsutskottets sakkunnigutfrågning uppmärksamhet vid bestämmelserna om skydd för personuppgifter och behovet av att precisera bestämmelserna om utlämnande av uppgifter. Justitieministeriet lyfte i fråga om arbetspliktsregistret (103 § 1 och 3 mom. i beredskapslagen) fram att de föreslagna bestämmelserna inte är exakta i fråga om ansvarsfördelningen bland annat när det gäller principen om uppgifternas integritet och konfidentialitet, öppenhet och information till den registrerade, inbyggt dataskydd och dataskydd som standard, säkerhet i samband med behandlingen av uppgifter eller konsekvensbedömning avseende dataskydd. Ministeriet ansåg att man därför inte kan försäkra sig om att ansvarsfördelningen mellan de gemensamt personuppgiftsansvariga har reglerats tillräckligt exakt. 

I sitt yttrande till utskottet lyfte justitieministeriet också fram att det förblir oklart om syftet med 103 a § 1 mom. i beredskapslagen är att tillåta att uppgifter fås av den registrerade själv samt av de andra nämnda instanserna. Dessutom påpekades det att arbetskraftsmyndigheterna inte föreslås ha rätt att få uppgifter av den registrerade själv med stöd av 1 mom. och att man till denna del bör säkerställa att rätten att få uppgifter är tillräckligt täckande för att kunna fullgöra arbetsplikten. 

Vidare lyfte justitieministeriet fram att det i den föreslagna 103 a § i beredskapslagen är motiverat att ange om det finns en direkt skyldighet att lämna ut uppgifter eller om de lämnas ut på begäran. Justitieministeriet föreslog också en ändring i 103 a § 3 mom. i beredskapslagen. Till denna del anser arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att ändringsförslaget är motiverat och föreslår att 103 a § 3 mom. i beredskapslagen ändras på det sätt som närmare beskrivs i detaljmotiveringen. 

Utifrån inkommen utredning konstaterar arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att arbetskraftsmyndigheternas roll som personuppgiftsansvarig baserar sig på deras verkställighetsuppgifter som gäller åläggande av arbetsplikt enligt 14 kap. i beredskapslagen. Arbetskraftsmyndigheterna svarar för de uppgifter som hänför sig till verkställigheten av arbetsplikten och använder uppgifterna i arbetspliktsregistret för skötseln av lagstadgade uppgifter. Dessutom för de in uppgifter i registret för skötseln av de uppgifter som avses i beredskapslagen. Det föreslås att arbetskraftsmyndigheternas ansvar avgränsas så att respektive arbetskraftsmyndighet svarar för behandlingen av uppgifter i fråga om sina egna kunder. När det gäller ansvarsfördelningen mellan de gemensamt personuppgiftsansvariga svarar utvecklings- och förvaltningscentret i enlighet med 103 § 3 mom. i beredskapslagen för registrets allmänna funktion och användbarhet, för uppgifternas integritet och för skyddet och bevarandet av uppgifterna samt för det tekniska genomförandet av tjänster i anslutning till registret. I uppgifterna ingår i fråga om arbetspliktsregistret bland annat den personuppgiftsansvariges skyldigheter enligt artikel 12.1 och 12.2 i den allmänna dataskyddsförordningen, uppgifter som hänför sig till inbyggt dataskydd och dataskydd som standard enligt artikel 25, ansvaret för säkerhet i samband med behandlingen enligt artikel 32, konsekvensbedömning avseende dataskyddet enligt artikel 35 och förhandssamråd enligt artikel 36 samt sådana allmänna uppgifter som gäller informationssäkerheten i anslutning till arbetspliktsregistret. Således svarar utvecklings- och förvaltningscentret i egenskap av den som inrättar registret för de ovan nämnda skyldigheter enligt den allmänna dataskyddsförordningen som hänför sig till arbetspliktsregistret. 

På basis av de uppgifter utskottet fått påpekar utskottet att avsikten är att utvecklings- och förvaltningscentret och arbets- och näringsministeriet enligt 103 a § 1 mom. har rätt att få uppgifter av den registrerade själv och de myndigheter som nämns i momentet. Arbetskraftsmyndigheterna verkställer arbetsplikten enligt 14 kap. i beredskapslagen utifrån uppgifterna i arbetspliktsregistret. Dessutom får arbetskraftsmyndigheterna ytterligare uppgifter av den registrerade när de sköter sina lagstadgade uppgifter och i egenskap av personuppgiftsansvarig. Utskottet konstaterar i fråga om 103 a § i beredskapslagen att det etablerade syftet är att uppgifterna lämnas ut på begäran, eftersom bestämmelserna om verkställigheten av arbetsplikten och arbetspliktsregistret enligt beredskapslagen inte tillämpas under normala förhållanden och registret också i övrigt är tomt. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om propositionen till den del som gäller beredskapslagen att lagen har stiftats som en undantagslag, det vill säga i grundlagsordning. En undantagslag kan enligt grundlagsutskottet ändras i vanlig lagstiftningsordning, om inte ändringen utvidgar det ursprungliga undantaget. Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis kan också sådana tillägg och ändringar som inte spelar någon väsentlig roll för helheten, men som i sig innebär att undantaget från grundlagen utvidgas en aning, godkännas i vanlig lagstiftningsordning, om den helhet som en gång kom till som ett undantag från grundlagen därigenom inte ändrar karaktär. Grundlagsutskottet framhåller att det i den aktuella propositionen föreslås ändringar som gäller behöriga myndigheter i 91 § samt i 14 kap. i beredskapslagen och ändringar som gäller bestämmelserna om arbetspliktsregistret. Ändringarna utvidgar enligt grundlagsutskottet inte de undantag från grundlagen som gjorts i beredskapslagen och de kan därför behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Åland

I propositionen föreslås det att beredskapslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång (91 §) och givande av arbetsförordnande (97 §) preciseras så att det i lagen separat föreskrivs om den behöriga myndigheten i landskapet Åland. Enligt propositionen ska utvecklings- och förvaltningscentret under vissa undantagsförhållanden ansvara för arbetsförmedlingstvång och för att ge arbetsförordnanden till arbetspliktiga i landskapet Åland. Det är nödvändigt för att dessa uppgifter genom en överenskommelseförordning ska kunna överföras på en myndighet i landskapet Åland, anges det i propositionen. 

Arbets- och näringsministeriet har i samband med beredningen av propositionen bett om ett utlåtande av Ålandsdelegationen. Enligt Ålandsdelegationens utlåtande ska den föreslagna bestämmelsen om arbetsförmedlingstvång till sitt tillämpningsområde och syfte anses som i självstyrelselagen avsedd beredskap inför undantagsförhållanden och inte som normal arbetsförmedling. Bestämmelsen hör således till rikets behörighet. Delegationen fäster dessutom i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att riket inte har behörighet att föreskriva om skyldigheter för landskapsregeringen, myndigheter som lyder under landskapsregeringen eller tjänstemän på Åland. 

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att det finns skäl att utöver bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång också bedöma bestämmelserna om arbetsförordnande på samma sätt som Ålandsdelegationen har gjort i sitt utlåtande. Bestämmelserna i 91 och 97 § i beredskapslagen om den behöriga myndigheten i landskapet Åland påverkar enligt grundlagsutskottet inte behandlingsordningen för lagförslaget. 

Enligt grundlagsutskottets uppfattning kan tillämpningen av beredskapslagen på Åland dock vara förenad med praktiska problem. Enligt grundlagsutskottet bör arbetslivs- och jämställdhetsutskottet försäkra sig om att det som nu föreslås fastställas i beredskapslagen faktiskt också kan tillämpas på tillbörligt sätt i landskapet Åland. Vid tillämpningen ska det också beaktas att landskapet Åland är enspråkigt svenskspråkigt, framhåller grundlagsutskottet. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar att det i propositionen föreslås att utvecklings- och förvaltningscentret är gemensamt personuppgiftsansvarig för arbetspliktsregistret och även inrättar registret. I fråga om registret lyfts förfaranden som redan tillämpats in i lagstiftningen. Utvecklings- och förvaltningscentret har redan i nuläget kopplingar till frågor som gäller arbetsplikt och därför föreslås det att det av riksmyndigheterna uttryckligen är utvecklings- och förvaltningscentret som ska ansvara för beredskapslagens uppgifter i landskapet Åland, även om centret inte under normala förhållanden ansvarar för arbetsförmedlingen på Åland. Det gemensamma personuppgiftsansvaret och uppgiften att inrätta registret stöder dock också skötseln av de föreslagna uppgifterna i landskapet Åland under undantagsförhållanden. 

Enligt uppgift till utskottet är avsikten är att man i resultatavtalet mellan arbets- och näringsministeriet och utvecklings- och förvaltningscentret avtalar om att utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter enligt beredskapslagen ska skötas på behörigt sätt. Vid behov kan man vid den fortsatta beredningen av resultatavtalet komplettera hur de uppgifter som i beredskapslagen föreskrivs för utvecklings- och förvaltningscentret ska skötas i framtiden. Arbets- och näringsministeriet följer hur resultatavtalet fullföljs och kan på så sätt säkerställa att utvecklings- och förvaltningscentret faktiskt kan sköta beredskapslagens uppgifter i landskapet Åland på det sätt som föreslås. Utskottet betonar att utvecklings- och förvaltningscentret i egenskap av statlig myndighet ska följa språklagen (423/2003) i sin verksamhet, alltså ska centret redan nu sköta sina uppgifter också på svenska. 

Slutligen lyfter utskottet fram att de ändringar som föreslås i beredskapslagen medger att beredskapslagens uppgifter genom en överenskommelseförordning enligt 32 § i självstyrelselagen för Åland överförs på en myndighet i landskapet Åland, om det anses ändamålsenligt. Endast riksmyndigheternas uppgifter kan överföras genom överenskommelseförordningen. Överenskommelseförordningen och dess innehåll bereds dock separat, om riket och Åland når överenskommelse om förordningen. (Utskottets förslag till uttalande)